Emigration?
Sitter och tänker på att jag tänker på samma sak som jag gjorde för exakt en vecka sedan. Lyssnar på samma två låtar på repeat. Jag stirrar med samma tomma blick på skärmen och biter återigen sönder mina stackars spruckna läppar. Jag önskar att jag legat kvar i sängen imorse. Jag ville verkligen inte gå upp, det var kallt och jag har sovit alldeles för lite. Jag är utmattad.
Slöläser metro, fastnar vid en artikel med rubriken "Rapport: Stress vanligast bland unga" Suckar åt att de får det att låta som en nyhet men läser ändå ingressen "Är du en av personerna som har svårt att sova på nätterna eller känner du kanske till och med ett tryck över bröstet. Då kan det vara en bra idé att ta det lugnt." När ska jag ta det lugnt? Hur ska jag ta det lugnt? När jag inte ens kan sova? Idioter. För det första så är man ju dum i huvudet ifall man måste läsa metro eller läsa en rapport för att förstå att man bör ta det lugnt när man är stressad, så att den här "rapporten" som vilket dagisbarn som helst hade kunnat lista ut resultatet av utan att spendera en massa pengar på en onödig forskning är fullkomligt meningslös. För det andra så är faktumet att man ska ta det lugnt inte i närheten så fascinerande som den ständigt återkommande frågan om hur eller när man ska ta det lugnt. Jag försöker att "chilla på't". Det funkar stundvis men man inser att det tar aldrig slut, aldrig. Det kommer alltid att vara stressigt, det kommer alltid att finnas mer saker att göra än vad man hinner. Saker att göra bättre än vad man klarar av på den lilla tid man har. Så jag skiter i att göra saker, det kanske är för att jag är lat, det kanske är för att jag är oambitiös. Men det är också för att jag känner att jag kommer få ett nervöst sammanbrott och bli utbränd om jag lever i den takten jag förväntas göra. Jag ska hinna prestera i skolan, i det sociala, hinna med folk man tycker om, kunna fungera och ta ansvar hemma, hinna forma en framtid samtidigt som jag ska ta det lugnt? Jag är trött, jag hinner inte, jag kan inte, jag sover inte, har inte gjort det på flera och jag får ångest. Så vissa saker kommer att falla bort, det är väl ganska logiskt när man tänker efter? Jag erkänner att jag är dålig på att prioritera, men jag orkar inte, jag orkar helt enkelt inte. Inte när jag ständigt verkar mötas av motgångar som påverkar mitt humör och min vilja till att orka. Jag vill emigrera.
Slöläser metro, fastnar vid en artikel med rubriken "Rapport: Stress vanligast bland unga" Suckar åt att de får det att låta som en nyhet men läser ändå ingressen "Är du en av personerna som har svårt att sova på nätterna eller känner du kanske till och med ett tryck över bröstet. Då kan det vara en bra idé att ta det lugnt." När ska jag ta det lugnt? Hur ska jag ta det lugnt? När jag inte ens kan sova? Idioter. För det första så är man ju dum i huvudet ifall man måste läsa metro eller läsa en rapport för att förstå att man bör ta det lugnt när man är stressad, så att den här "rapporten" som vilket dagisbarn som helst hade kunnat lista ut resultatet av utan att spendera en massa pengar på en onödig forskning är fullkomligt meningslös. För det andra så är faktumet att man ska ta det lugnt inte i närheten så fascinerande som den ständigt återkommande frågan om hur eller när man ska ta det lugnt. Jag försöker att "chilla på't". Det funkar stundvis men man inser att det tar aldrig slut, aldrig. Det kommer alltid att vara stressigt, det kommer alltid att finnas mer saker att göra än vad man hinner. Saker att göra bättre än vad man klarar av på den lilla tid man har. Så jag skiter i att göra saker, det kanske är för att jag är lat, det kanske är för att jag är oambitiös. Men det är också för att jag känner att jag kommer få ett nervöst sammanbrott och bli utbränd om jag lever i den takten jag förväntas göra. Jag ska hinna prestera i skolan, i det sociala, hinna med folk man tycker om, kunna fungera och ta ansvar hemma, hinna forma en framtid samtidigt som jag ska ta det lugnt? Jag är trött, jag hinner inte, jag kan inte, jag sover inte, har inte gjort det på flera och jag får ångest. Så vissa saker kommer att falla bort, det är väl ganska logiskt när man tänker efter? Jag erkänner att jag är dålig på att prioritera, men jag orkar inte, jag orkar helt enkelt inte. Inte när jag ständigt verkar mötas av motgångar som påverkar mitt humör och min vilja till att orka. Jag vill emigrera.
Kommentarer
Trackback
