Winner

Visste hela tiden att det skulle bli på det här sättet, så förstår inte varför jag är så besviken, på mig själv och allt. Det är väl bäst såhär, bara att vänta ut.

I alla fall, detta inlägget var otroligt jobbigt för mig att skriva då jag aldrig släpper in folk för nära inpå mig, stänger ute de och håller alla relationer på en ytlig nivå och skämtar bort allt som finns att skämta om, egentligen finns det ingen som vet speciellt mycket om hur jag egentligen är... Och jag känner att jag behöver ta itu med detta, varsågoda.

Jag är en invecklad människa, ohyes. Varken ljuger eller är ärlig mot folk. Varje gång jag säger för mycket hatar jag mig själv för det. Trots detta klarar jag knappt av att vara ensam, kan inte sitta inne och behöver alltid ha folk omkring mig eftersom jag tar distans ifrån mig själv då och fyller upp mina tankar med ytliga och aktuella reflektioner.
Jag skulle inte påstå att jag inte är psykiskt självständigt då jag löser mina problem på egen hand utan att blanda i andra, dels för att jag skäms och dels för att jag inte litar på någon. Men det är den jag är...
Jag tänker för mycket på saker jag inte kan göra någonting åt, saker som hänt och saker som kanske kommer att hända. Jag vill leva i nuet och ta saker som de kommer, men ibland känns detta omöjligt.
Jag gråter inte när jag är ledsen utan när jag känner starka känslor, oavsett vilka, ifall jag blir arg, upprörd, sur, whatever, men inte när jag känner mig nere.

Har även lite för lätt att fästa mig vid folk, men jag hatar att känna mig påträngande så jag låter de aldrig veta att de betyder något för mig utan att jag fått det bekräftat att de tycker desamma som mig.
Ifall någon börjar gilla mig för mycket utan att jag gillar denna person tillbaka väljer jag att stöta bort personen istället för att ta itu med det, det samma gäller det omvända, att ifall jag gillar någon mer än vad den gillar mig tillbaka stöter jag bort den helt för att inte bli sårad.
Min bild av relationer och kärlek är relativt rubbad på grund av för många ohälsosamma iaktagelser och erfarenheter, jag är inte ens säker på att riktig kärlek mellan två personer existerar, utan det är bara en tillfällig kemisk/fysisk reaktion, och jag kommer säkert att tro detta tills jag får det motsatta bevisat.

Jag är ofta rädd, för att bli psykiskt utnyttjad, för att folk ska se vem jag egentligen är, för att känna fel saker, för att folk ska få fel bild av mig, för framtiden och för en massa skit.

Jag har aldrig någonsin gjort något jag nu ångrar, för att allt jag gjort har gett mig erfarenheter som får mig att utvecklas som individ.

Trots allt detta älskar jag mig själv för att enligt mig själv är mina positiva sidor minst hundra gånger så starka som mina negativa och jag kan kontrollera mig själv, jag jobbar varje sekund med att reducera mina negativa sidor för att en dag bli den person jag strävar efter att vara, mig själv. Jag tar inte illa upp av negativ kritik så mycket som jag bör. Ifall folk vill stå nära mig får de göra det och tvärt om. Kommentera ifall ni orkar-